Kan verk av vandaler bli vändpunkt?

– Med Häljarps mölla som murbräcka

En av Regionmuseets antikvarier, Helene Stalin Åkesson har skrivit en debattartikel som ett inlägg hur vi kan använda en vandalisering som ett verktyg för att öka gemenskapen i samhället.

Vad händer när vandaler ger sig på kulturarv? Byggnader med högt kulturhistoriskt värde förstörs men påverkan blir långt större än så. Personer som arbetar ideellt med dessa miljöer och gör dem tillgängliga för allmänheten, får en veritabel käftsmäll när det görs åverkan på det de byggt upp. Människor i närheten upplever oro, ”blir vårt hus utsatt härnäst?”. För en stund går luften ur oss alla. Känslan av att vara påhoppad. Därefter ställs frågan Varför? Vi har sett kulturarv raseras i krigssituationer men det händer även på våra bakgårdar.

Häljarps mölla är byggnadsminne och landmärke, inte minst för tågresenärer som passerar väster om möllan. I juli i år utsattes möllan för vandalers verk två gånger. De bände loss brädor och klättrade upp i möllan. Fönster kastades ut och man gav sig på maskineriet. Vingarnas broms skadades och delar av utrustningen försvann. Det gjordes också försök att bryta upp järnbalken som låser dörren men där gick de bet. Skadebilden är inte ett resultat av något pojkstreck, det här handlar om raseri. Säkert visste man att möllan har ett högt kulturhistoriskt värde. Kanske var det därför den vandaliserades, som en slags trofé.

Polisens möjligheter att agera är begränsade. Förövare måste tas på bar gärning. Kvar står Rönneberga härads hembygdsförening med en skadad mölla att ta hand om. Mot den här typen av åverkan kan föreningen inte försäkra sig. Länsstyrelsen, som utövar tillsyn på byggnadsminnen, agerade snabbt och beslutade om medel för att åtgärda skadorna. Häljarps mölla kan räddas men förblir naggad i kanten.

Det talas om kulturarv som allas ansvar. Fina ord men når de ut? Vad krävs för att en byggnad som Häljarps mölla ska upplevas intressant? En föreningsmedlem föreslog följande tankeexperiment; Vad hade energin som användes för att vandalisera, omvandlad till sysslor i möllan, räckt till? Tänk om verk av vandaler resulterade i nya medlemmar, unga som ställer frågor och bidrar med sina infallsvinklar.

Vi vet inte vilka förövarna är. Det försvårar vårt experiment. Vi byter perspektiv och tittar på större strukturer. Precis som kulturarv är allas ansvar, talas det om integration som något alla bör sträva efter. Ofta avses att komma utifrån och in i det svenska samhället men det kan lika gärna handla om ålder och social kontext. Sverige är bland de bästa i världen på ålderssegregation, vi har en box för varje ålderskategori. Praktiskt men begränsande och enahanda. På liknande sätt förhåller sig den sociala kontexten.

Det lilla barnet lär sig oftast det sociala spelet snabbt. Successivt tilltar svårighetsgraden liksom inlärningen kräver längre tid. Tillvaron blir mer komplex och alla har nog upplevt känslan av att stå på samma ställe och stampa. Ser man dessutom inte någon möjlighet att påverka sin situation, kan det kännas hopplöst. Då behövs någon som öppnar dörrar, som visar på konkreta och spännande utmaningar. En kulturmiljö kan användas men det förutsätter att parterna möts, ibland på halva vägen. Det handlar inte om läraren och eleven utan om mentorn och dennes adept. Mentorn följer ingen kursplan utan har en friare roll än läraren. Erbjudandet innebär ”1 till 1”, adepten får mentorns fulla fokus och slipper konkurrens som ofta finns i en klass. De börjar träffas. Samarbetet gör halt ibland. Det blir ett steg framåt och två bakåt men finns det bara lite vilja, kommer det successivt att gå framåt. När två omaka personer samarbetar skapas ofta överraskande resultat. Mentorskap handlar inte om att lära andra göra likadant utan om att förmedla livskunskap samtidigt som man visar intresse för adeptens reflektioner och färdigheter. En sådan inlärningsmiljö lämnar utrymme för att i egen takt utvecklas i en ny roll.

Vi hoppar i tiden. Mentorn och adepten är redo för en visning. De vet vad besökarna behöver för att förstå hur möllan fungerar. De är trygga och vågar lämna plats för dialog. Möllan är fortfarande byggnadsminne och del av det äldre jordbrukslandskapet samtidigt som den har fått tydlig bäring på livet här och nu och framåt. Upplevelser utöver det vanliga låter tala om sig. Inför tredje visningen väntar en lång kö av besökare utanför möllan.

Häljarps mölla har utsatts för vandalism. Punkt! Syftet med tankeexperimentet är inte att skyla över det som gjorts. Regionmuseet vill istället undersöka öppningar till samarbeten mellan föreningar och personer som i dagsläget inte är engagerade. Kanske har vi embryot till en win-win-situation där kulturarv visar relevans inom områden som i vanliga fall inte kopplas till kultur. Det innebär att resurser som satsas där genererar vinster inom andra delar av samhället, inte minst inom sociala områden och folkhälsa. Idéer behöver mogna men nog kan verk av vandaler bli en vändpunkt?

/Helene Stalin Åkesson, Byggnadsantikvarie på Regionmuseet Kristianstad/Landsantikvarien i Skåne

Bilder

Klicka på bilderna för att öppna dem i en ny flik.

En röd mölla.
En provisoriskt lagad golvlucka.
En öppning i väggen som skulle haft ett fönster.