Fin form med funktion bör framhävas

Funkisarkitektur värd att slå vakt om när ombyggnader diskuteras.

Under 1930-och 40-talen, den tidsperiod som fick namnet funktionalismen, uppfördes bostäder med sparsmakat formspråk, ofta kallad funkis. Släta putsfasader, stora ljusinsläpp och flacka tak är kännetecknande. Funkisarkitekturen var en reaktion mot tidigare bostadsbebyggelse, där ljusa bostäder var förbehållet de övre samhällsskikten medan husen för gemeneman ofta placerades tätt och fönstren generellt var få. Funktionalismen skulle verka för motsatsen – bostäder för alla samhällsklasser där ljuset flödade och grönskan väntade utanför dörren.

Drygt åttio år har passerat och en hel del har förändrats inte minst inom byggandet. Historien rymmer värdefull kunskap, där somligt kan dammas av och rentav bli högaktuellt. Ett exempel är de grundtankar kring vilka olika tidsideal en gång utvecklades. Fortfarande sneglar man i stadsplaneringssammanhang gärna på trädgårdsstaden, ett ideal från slutet av 1800-talet vars syfte var att bygga självständiga småstäder med arbetsplatser och närliggande naturnära bostäder. Funktionalismens kärna handlade om att skapa hälsosamma bostäder, något som stod högt upp på agendan då sjukdomar som polio och tuberkulos ännu härjade, trångboddheten var stor och sanitetsinrättningar som egen toalett var något många saknade.

Starka politiska krafter drev på utvecklingen och många yrkesgrupper var involverade i bygget av det moderna samhället. Arkitekterna gjorde vad de kunde för att bidra till sundare bostäder. Smala flerbostadshus, så kallade lamellhus, med genomgående lägenheter började uppföras varmed slutna och trånga innergårdar hade spelat ut sin roll.

En av funktionalismens arkitekter var Charles Elmström, verksam i Klippan, som ritat många villor i nordvästra Skåne. Elmströms funkisvillor känns igen på element som runda fönster, välvda takavslut och utvändiga skärmväggar, slutna entréfasader och stora glaspartier mot trädgården. Den kanske mest omtalade är Villa Petterson i Svalöv, huset som byggherren tillika lärarinnan Ebba Pettersson lät uppföra till sig och sin syster. Villan är välbevarad exteriört såväl som interiört. Även trädgården har fått behålla sin tidstypiska struktur. Villa Pettersson är byggnadsminne sedan 2004.

Just nu är en annan av Elmströms villor aktuell för genomgripande om- och tillbyggnad. Trots en del sentida förändringar bär villan ännu funktionalismens tydliga drag och har i allt väsentligt kvar sin ursprungliga volym och detaljer såsom fönster och terrasser. Därtill är rumsdispositionen till största delen intakt. Interiört finns också fina detaljer såsom tidstypiska eldstäder, dörrtryck och snickerier. Salongen ståtar med ett tak som dekorerats med klassicistiska motiv i trettiotalsstil samt en muralmålning.

Går planerna på att omvandla fastigheten till flerbostadshus igenom, omintetgörs flödet i villan. Istället för ljusinsläpp via glasdörrar och siktlinjer ut i trädgården kommer befintliga rumsvolymer delas av och tidstypiska detaljer få stryka på foten. Till befintlig villa önskar man ansluta en tillbyggnad som mer än dubblerar ytan, för att på så vis skapa nio lägenheter. Flera av dem blir små och i tillbyggnaden ska lägenheterna en trappa upp ha entréer via loftgång.

Det var relativt vanligt att funkisvillor uppfördes som tvåfamiljsvillor, där byggherren hyrde ut det ena våningsplanet och på så vis kunde finansiera bygget. Men det uppfördes också flerbostadshus i funkis. I det här fallet rör det sig däremot om en relativt ordinär villatomt med uppvuxen trädgård, en fastighet som aldrig var avsedd att inrymma ett flerbostadshus. Angränsande bebyggelse utgörs av villor men också av flerbostadshus, vilket ger området en blandad karaktär. Däremot innebär detta inte att en villa kan förändras till flerbostadshus utan att viktiga kulturvärden påverkas.

På likartat sätt som byggherrar under stundom fick slåss för att få bygga funkishus, vilka sågs som främmande och till och med fula, bör vi idag försvara nämnda bebyggelse mot hårdhänta förändringar som innebär att man slätar ut den formmässiga höjd funktionalismen bidrog med. Vi bör också värna grönytor, vilka försvinner på en fastighet som istället för ett ska inrymma nio hushåll med krav om parkeringsplatser.

Funkishusen uppfördes i en tid då Sverige först befann sig i djup lågkonjunktur som följdes av beredskapstid. Det rådde brist på arbetskraft och byggmaterial. Flera byggen avstannade medan andra aldrig kom igång. Mot bakgrund av detta är de funkisbyggnader som trots allt uppfördes ganska unika.

Trädgårdar glöms ibland bort när fastigheter omvandlas. De gröna oaser som omger villor men även flerbostadshus är värda besök och en stunds eftertanke, innan beslut om att förändra dem fattas. Ofta finns det ursprungligt växtmaterial och anlagda strukturer, som på olika sätt kan berätta om fastighetens historia och bidra till helhetsupplevelsen. Utöver det historiska innebär varje grönyta att regnvatten har någonstans att ta vägen. Blommande växter och träd som ger dessutom bin och humlor möjlighet att pollinera. Hårdgörs stora ytor påverkas inte bara det visuella utan också miljön ur ett större perspektiv. Av den anledningen manas till försiktighet då bin är hotade och stora regnmängder liksom perioder av värmeböljor blir allt vanligare.

Om en funkisvilla ska byggas om görs det bäst i en gestaltning som står för sin samtid och snarare har en dialog med tankarna bakom funktionalismen än gör sitt yttersta för att efterlikna ursprunget. Ska byggnaden alltjämt förmedla känslan av en villa, bör heller inte tillbyggnaden volymmässigt ta över. Lyckas man med detta kan även trädgården räddas om än bli något mindre i omfång.

Låt oss verka för att nämnda villa och tillhörande trädgård förblir ett tydligt exempel på funkis, fortsatt berikar omgivningen och behåller dialogen med Charles Elmströms övriga arkitektoniska gärning. Äldre, välbevarad bebyggelse ger dessutom orten en identitet som skapar långt större värden än dess primära funktion.

Exteriörbild på ett funkishus.

Villa Pettersson i Svalöv ritade Charles Elmström på uppdrag av lärarinnan Ebba Pettersson. Villan i sin helhet är välbevarad och byggnadsminne sedan 2004.

Köksingång på en funkisvilla.

Mjukt rundande balkonger, ibland asymmetriska som här, och räcken i rundstål är kännetecknande för tiden.

Terass på en funkisvilla.

En typisk fasad för arkitekt Charles Elströms funkisvillor med ljus puts, stora glaspartier in mot trädgården och exteriör skärmvägg med välvt avslut.

Interiörbild från en trappa.

Här en detalj av Villa Petterssons trapphall. Värt att notera är hur man för att förstärka effekten av trappspindelns form, har arbetat med olika nyanser. Typiskt för tiden var att använda ytan effektivt. Det inbyggda skåp vars lucka syns, är ett exempel.