Snuvad på konfekten? Nej, det finns mer att hämta

Om rivningar, immateriellt kulturarv och platser som byter skepnad.

Nämner för tonårsdottern att jag gått förbi platsen där hennes dagis tidigare låg. Hon svarar mig med orden: det är så sorgligt att det inte finns längre. Jag funderar en stund på det och känslan hon ger uttryck för. Ställer mig frågan om den låga 1970-talsbyggnaden med atriumträdgård och den magiska tid barnen hade där verkligen fanns? Vad händer egentligen inom oss när grävskopan sätter tänderna i ett hus?

Det finns många anledningar till att en byggnad rivs. Höga tomtpriser och exploatering är vanliga skäl till att äldre bebyggelse får lämna plats för nybyggnation. Rivningar kan också ske när mögel och gifter upptäckts och åtgärderna bedöms bli alltför kostsamma. När städer växer byter ibland hela områden karaktär. Industrier får flytta längre ut och produktionsanläggningar rivs till förmån för bostäder, service och handel.

I vissa fall finns viljan att bevara men inte resurser att ta hand om en byggnad. Till slut kan även ett gediget byggt hus vara bortom räddning. Hade byggnaderna haft ett starkare lagstadgat skydd och om omvärlden reagerat i tid skulle kanske fler hus fått stå kvar, renoverats och under lång tid fortsatt berika platsen. Samtidigt finns motkrafter som Facebook-gruppen ”Jag räddade ett ödehus”, där man kan följa byggnader som mot alla odds bevaras.

Regionmuseets byggnadsantikvarier ger råd om hur äldre byggnader bör tas omhand. Vi gör också utryckningar för att väcka opinion och ligger ibland bara steget före grävskoporna. Någon gång stoppas en rivning men ibland ställs vi inför faktum att byggnader rivs trots våra rekommendationer. Museet kan kopplas in för att dokumentera innan och under det att ett hus försvinner. Då har vi oftast mer tid och kan dissekera byggnaden, något som annars inte är möjligt. På så vis kan rivning bidra till kunskapsuppbyggnad.

Vi har just avslutat ett sådant uppdrag i Nymölla – tjänstemannavillorna intill massafabriken. I början av 1960-talet lät Nymölla AB, idag Stora Enso, uppföra fem villor ett stycke bort från produktionsanläggningen. Av olika skäl stod en dag alla villorna tomma. Företaget hittade användning för ett par av dem och hyrde periodvis ut en av villorna medan övriga förblev tomma.

För några år sedan stod det klart att omfattande åtgärder behövde göras för att inte villorna skulle förfalla. Det fattades beslut om att riva alla villor utom en. Sälja av husen vågade man inte göra, då företaget såg risker för framtida klagomål gällande buller och lukt i och med att industrin ligger så nära. Bromölla kommun var tveksam till att bevilja rivningslov men gjorde till sist så, dock under förutsättning att rivningen föregicks av en kulturhistorisk dokumentation.

Museets uppdrag har spänt över två år. Vid det sista besöket i mitten av november 2019, hade marken återtagits av grönska. Ytan, där villorna tidigare låg, påminner numera om en fotbollsplan. Fyra hus är borta men nu finns foton, ritningar och berättelser om husen på Garvarevägen sammanställda i en rapport.

För att kunna ge en rättvisande beskrivning av en plats bör man lyfta såväl fysisk bebyggelse som immateriellt kulturarv, sådant som inte går att ta på exempelvis traditioner och berättelser. Att enkom beskriva byggnaderna ger en ofta endimensionell bild. Finns det personer med egna minnen och associationer förknippade med en specifik plats, blir berättelsen så mycket mer levande.

När villorna byggdes på 1960-talet fick gatan namn efter tidigare verksamhet på orten. Årups garveri låg strax sydväst om villabebyggelsen. Mangårdsbyggnaden och en mindre länga finns ännu kvar medan garveriet 1946 flyttades till Malmö museer. Namnet Garvarevägen lever vidare. Att låta gatunamn anspela på platsens historia är ännu ett sätt att bevara det immateriella.

I nybyggnation finns ibland möjlighet att visa strukturer från tidigare bebyggelse, exempelvis genom markeringar i golv eller markbeläggning. Med digital teknik kan det som hänt över tid numera enkelt kommuniceras. Inom en snar framtid kommer troligtvis också tidigare bebyggelse med en knapptryckning kunna upplevas, ses och kännas, i 3D. Det bådar gott för ett breddat historieberättande.

Kan dokumentationer bidra till att platser som förlorat sin tidigare bebyggelse väcker nytt engagemang och på sikt hittar en ny identitet? Hade jag satt en dokumentation om den numera rivna förskolan i händerna på tonårsdottern, skulle hon då haft lättare att acceptera att fastigheten på sikt omvandlas? Hade hon varit en av dem som bidragit med berättelser? Vid flera tillfällen har vi mött människor som vill ta avsked av byggnader som betytt mycket för dem. Vår erfarenhet är att personer som fått lämna sina berättelser och i någon mån bidragit till historien om platsen, har lättare att ta till sig förändringar av densamma.

För övrigt tros platsen i Nymölla, där tjänstemannavillorna tidigare låg, bli alldeles utmärkt för aktiviteter såsom drakflygning, brännboll, yoga eller varför inte hundträning. För även en plats utan byggnader kan få stor betydelse. Det visar andra projekt, exempelvis Romska platser. På www.romskaplatser.selänk till annan webbplats, öppnas i nytt fönster kan du läsa mer om de svenska romernas liv och vilka platser som ingår i projektet.

Platser för festivaler och marknader är andra exempel på hur till synes tomma ytor kan utgöra mycket betydelsefulla markområden.

Fortfarande är det dock så att byggnader gör en plats tydligare för våra medvetanden. Om vi inte kan se dem, kan vi känna på detaljer eller höra ljud av dörrar som öppnas, fönster som stängs och hur röster förändras beroende på rummens volymer och material. När vi en gång upplevt en byggnad, kan våra sinnen långt senare hjälpa oss att minnas. Säkert finns det åtminstone en riven byggnad där din berättelse skulle innebära ett nytt perspektiv. Vad skulle du delge den som frågar?

/

Helene Stalin Åkesson, byggnadsantikvarie

Läs mer

Vill du veta mer om villorna i Nymölla?
I vår rapport finns mer information

» Tjänstemannavillorna i Nymölla – fastigheten Åby 23:3, 2019:44PDF (pdf, 3.4 MB)

Bilder

Vit tegelvilla.

Platsen, vid Garvarevägen i Nymölla, där de numera rivna tjänstemannavillorna tidigare låg.

Vit tegelvilla med svart trägavel.

Villan ritades av arkitekt Arild Huitfeldt. Arkitekturen bär 1960-talets formspråk och tydliga funktionsindelning.

 

Sällskapsutrymmena var generöst tilltagna, sovrumsavdelningen låg en halvtrappa upp och källaren inrymde bland annat lekrum och hobbyrum. Ritningarna till villan finns kvar och skulle med vissa ändringar kunna användas igen om inte i Nymölla så någon annanstans.

Översiktsbild av rivning av silo

Kristianstadortens lagerhusförening (KLF) river en av sina silor i Åhus hamn, 2012. Detta skedde när Regionmuseet tillsammans med Kulturen i Lund och Malmö museer dokumenterade silobyggnader över hela Skåne.

Rivning av bensinmack.

Ibland får vi tips under pågående rivning och får göra en snabb utryckning. Men det är bättre att hinna ta några bilder och om möjligt prata med människor på plats än inte göra något. Så skedde i Simrishamn 2012. Det handlade det om att fånga den gamla Esso-macken på bild innan grävskopan omintetgjort den. Notera det utskjutande och välvda taket, vilket var karaktäristiskt för tidigare bensinmackar, och fasadens beständiga höganäsklinker.

Målad tavla av äldre stadsmiljö.

I den intilliggande bilhallen, dåvarande Bil-Bengtsson (före detta Automobilpalatsen C A Winquist), hängde konstnären E Almgrens målning över Simrishamn från 1952. Den lilla Esso-macken utgör en karaktäristisk detalj och visar hur byggnader som rivs ibland kan leva vidare i konstverk som detta.

Halvt riven byggnad

Regionmuseet dokumenterade det före detta slakteriet i Ängelholm innan det revs men tog också bilder från rivningen, 2009-2010. För att få en djupare förståelse för anläggningen stämde vi träff med tidigare anställda som guidade oss på plats. I samband med att byggnaderna revs passade vi även på att intervjua människor som spontant sökte sig till platsen.