Elin Wahlbom och hennes vänner

Pullan, Bumsan, Bumbs och Bom. Kärt barn har många namn. Detta gällde inte minst konstnären Elin Wahlbom. Hennes efterlämnade handlingar vittnar om ett välbeställt liv med resor och rikt umgänge. De bevarade breven innehåller röster från släktingar, vänner och kulturpersonligheter, men en är nästan helt frånvarande: hennes egen.

Vem var Elin Wahlbom?

Elin Wahlbom föddes 1885 i Varberg och var dotter till häradshövdingen Carl Wahlbom och hans hustru Hilda. Familjen flyttade till Kristianstad 1887, då Carl Wahlbom fick tjänst som domare i Villands och Östra Göinge domsaga. Elin studerade måleri i Göteborg, på Valands målarskola, och i Paris. Hon målade framför allt porträtt och landskap och deltog i flera utställningar, men något riktigt genombrott som konstnär fick hon aldrig.

Elin var ogift och bodde tillsammans med sina föräldrar till deras död. När hon dog 1960 lämnade hon en stor del av sitt bohag till Regionmuseet.

Arkivet

Elin Wahlboms arkiv är en del av Släkten Wahlboms arkiv, där den andra delen utgörs av hennes fars handlingar. Elins del av arkivet är ett sammelsurium av olika dokument och småföremål, bl.a. pass och betyg, inbjudningskort, julkort och gratulationer, tidningsurklipp, fotografier, äldre handlingar från tidigare generationer i släkten och brev.

Breven är skrivna av flera olika personer. Dessa är inte alltid lätta att identifiera, då breven oftast bara är underskrivna med förnamn eller smeknamn, och få kuvert med fullständig avsändare finns bevarade. Olika ledtrådar finns dock, bl.a. inuti breven, och med hjälp av andra källor (adresskalendrar, släktkalendrar, internetsökningar m.m.) har flera av brevskrivarna kunnat namnges.

Oftast är det bara enstaka brev från varje person som har bevarats, inga fullständiga brevväxlingar. Om det är Elin själv som gjort urvalet eller om det gjorts av någon annan i efterhand är oklart. Det finns tecken på att någon markerat sådant som man ansett vara av särskilt intresse, t.ex. skildringar av Oscar II:s besök i Kristianstad 1897. Av några handlingar framgår att de har tillförts museet från en annan person som haft dem i sin ägo.

Breven ger oss kunskap om Elin Wahlboms liv, men eftersom det är andra som skriver till henne blir kunskapen indirekt. Hennes egna tankar och känslor syns inte tydligt i handlingarna.

Häradshövdingens dotter

Elin Wahlbom växte upp i en familj som hade det gott ställt. Familjen bodde i ett hus på hörnet Västra Boulevarden – Nya Boulevarden. Inbjudningskort, placeringskort och menyer vittnar om att familjen deltog i Kristianstads sällskapsliv. Modern Hilda beskrivs i en notis i samband med sin åttioårsdag som ”en mycket uppskattad värdinna i sitt gammaldags gästfria hem”.

Elin var enda barnet och man får intrycket att hon var omhuldad av sina föräldrar. Den 30 september 1897 fyllde hon tolv år. I ett brev från den första oktober skriver hennes pappa häradshövdingen till henne för att bl.a. berätta om en dockskåpsinredning han köpt till henne i födelsedagspresent.

Käraste barnet mitt,

Först och främst vill jag godtgöra en glömska, hvartill jag gjorde mig skyldig, då jag skref hvad jag köpt åt dig i Gbg till din födelsedag. Jag glömde nemligen inredningen till ett badrum, bestående af kamin med riktig kran och badkar med do. Sjelfva badrummet är liksom öfriga rummen hopsatta, men jag har ej hunnit med tapetseringen.

1901 gick Elin ut sista klassen vid Christianstads Elementarläroverk för flickor. Året efter blev hon och väninnan Ebba Ehrenborg antagna till Institution des Essarts, en internatskola för flickor i Schweiz. I ett brevutkast avsett att översättas till franska ger Carl Wahlbom instruktioner till skolan.

Vår önskan är att hon skall lära sig franska språket samt medfölja undervisningen i engelska och tyska språken jemte det eller de undervisningsämnen, hon sjelf önskar. Dessutom skulle hon taga lektioner i pianospelning, teckning och målning, men för närvarande torde ej vara skäl att hon sysselsätter sig med andra lektioner. Då hon blir mera förtrogen med språket och ej behöfver egna så mycken tid deråt, kan hon ju möjligen gripa sig an äfven andra ämnen.

Han skriver också att hon inte ska undervisas i någon annan religion än den lutherska, men att hon om söndagarna kan gå till en reformert kyrka, ifall någon luthersk inte finns. ”Skulle hon under vintermånaderna vilja hafva sitt rum uppvärmdt, torde hon få det”, skriver han.

På resande fot

Resor var en naturlig del av det Wahlbomska livet. Man hälsade på vänner och släktingar i olika delar av landet, åkte till Mölle och olika kurorter. Som vuxen verkar Elin ha rest runt en del. ”… förgäfves har jag sökt i katalog för att uppsnappa Elins adress i Stockholm och väl fått tag uti den vips var hon flugen till ett annat bo”, skriver Thomasine Ehrenborg, mamma till Elins väninna Ebba, i ett odaterat brev till Elin och Hilda. Flera spår av utlandsresor finns i arkivet, bl.a. till Tyskland och England. Elin studerade måleri i Paris och återvände dit flera gånger. Under resorna lärde hon känna många personer.

Walter Hildburgh

På våren 1914 planerade Elin att resa till Paris. Där skulle hon bland annat träffa sin vän Walter. Walter Hildburgh var en amerikansk samlare av kulturhistoriska föremål. Han hade rest mycket i Asien och Europa och hade sedan början av 1900-talet sin bas i London, där han bl.a. bidragit med samlingar till Victoria and Albert Museum. Walter och Elin verkar också ha umgåtts en del på Marstrand, där familjen Wahlbom tillbringade somrarna. Där hade Elin och Walter en planta vit ljung tillsammans.

Ditt trevliga långa brev, från Marstrand, daterat den 22 augusti, nådde mig för några dagar sedan. Tack för det och för biten av vår ljung som du hade lagt med. Ljungen kom fram i fint skick och luktar fortfarande starkt; den ser mycket bättre ut än den som du skickade förra året och året innan det.

(Brev från Walter Hildburgh, 10 september 1916, översatt från engelskan)

Flera brev från Walter har bevarats. De är från tiden 1912 – 1925, de flesta från åren för första världskriget. Han skämtar om censuren som öppnar helt triviala brev och berättar om stämningen i London. Genom Walter får vi veta att kriget kanske fick Elin att vilja göra skillnad. Under hösten 1914 gick hon en sjukvårdskurs i Röda Korsets regi.

Jag är glad att det går så bra med din sköterskekurs – du borde vara utmärkt som sjuksköterska, med dina känsliga, starka händer och din instinktiva och genuina medkänsla.

(Brev 16 december 1914)

Också Walter var mycket engagerad. Han deltog inte själv i kriget som soldat, men han oroade sig mycket över på vilken sida svenska folkets sympatier låg. ”Are you not ashamed of Sven Hedin?” skrev han angående dennes stöd för Tyskland. När Elin hade uttryckt sina åsikter om Hedin var han lättad.

I ett särskilt paket skickar jag flera böcker och broschyrer, som ger brittiska och amerikanska svar på de tyska lögnerna om kriget, och hoppas att du ska sprida dem bland dina vänner som har blivit förledda av lögnerna som tyskarna har spridit så mycket i Sverige. Jag hoppas att din kärlek för det brittiska och det franska ska få dig att göra dig besväret att skicka runt sakerna – de på svenska till människor som inte kan läsa engelska, de på engelska till de andra. Du har så många inflytelserika och framstående vänner att du kan vara till stor hjälp för att sprida sanningen.

(Brev 7 mars 1915, översatt från engelskan)

Ivan Lönnberg

Walter var inte den enda vännen Elin hade som var berörd av kriget. Konstnären Ivan Lönnberg valde att ta värvning på Frankrikes sida. Precis som Elin hade han studerat måleri för Carl Wilhelmson. Han kom till Paris i januari 1914 och när kriget började gick han med i Främlingslegionen.

Ett av få brev av Elins egen hand som finns i arkivet är skrivet till Ivans mor Signe 1915:

Kära Fru Lönnberg!

Vi fingo idag bref från Ivan, o som vi i tidningen kunde se att hans bref ännu ej hunnit fram till St-holm vill jag genast skrifa några rader för att ta bort litet af Fru Lönnbergs oro.

Elin citerar delar av Ivans brev:

Vi stannade gjorde fast våra kulsprutor o gräfde ned oss i jorden. Knappt hade vi gjordt det förrän fienden började med en kraftig motattack, men vi hade våra kulsprutor i ordning o nu började ett nermejande o det var ej många som kommo tillbaka --- Vi hade tagit alla tyskarnas löpgrafvar. --- Af vårt regemente på 4200 man fanns blott 800 kvar.”

Hon avslutar med orden:

Nu får jag sluta med de hjärtligaste lyckönskningar öfver att ha Ivan i behåll, och måtte det så förbli! Hvad vi tycker att Fru Lönnberg ska vara orolig, men han får ej ryckas bort ännu.

Det förblev inte så. I juni 1918 skrev Ivans mor till Elin:

Tack för kortet. Min bror har nu fått ett bref fr legationspastor Börjeson i Paris som omtalar att Ivan stupade d 26 april vid återtagandet af en viktig position. […] Längst framme närmast de Tyska linierna låg han, träffad af en kula i hufvudet. En kamrat hade krupit fram till honom under kulregnet för att se om han var sårad och ännu vid lif, men han hade tydligen fått en ögonblicklig död.

Skämt och sorg på Hultafors

Livet i Sverige gick åtminstone delvis vidare som vanligt under kriget. 1915 började Elins fars hälsa att vackla och familjen Wahlbom reste därför till Hultafors sanatorium och vattenkuranstalt utanför Borås. Livet på Hultafors innebar inte bara behandlingar utan även en hel del umgänge.

Och Wahlblom, dyra vän, hvarför är hon inte här och sveper nubben med oss i kväll? Imorgon reser vi till Varberg, brorsan och jag, komma igen på måndag. Men då finns här visst inte en käft kvar af gamla gardet. Den fruktansvärde har rest, Rundquist, den ljuve och blomlike har rest, och i stället för hans rygg har jag nu fru Björcks mera massiva framför mig – det är tomt som i grafven snart i stora salen och min kropp och själ längtar Stockholm.

Det är journalisten Ester Blenda Nordström som den 11 december 1915 beklagade att Elin hade rest från Hultafors. Hon, hennes bror Frithiof och Elin verkar ha haft roligt tillsammans. Bland annat hade de ett internt skämt om kameler, som återkommer i breven, men vad som var roligt är svårt för en utomstående att förstå i efterhand.

Carl Wahlboms hälsa blev inte bättre. Under ännu en vistelse på Hultafors i mars 1916 avled han på grund av hjärtproblem. När hon fick reda på nyheten skrev Ester Blenda:

Kära min vän – när jag kom från Lappland idag talade min familj om den bedröfvelse som drabbat Er och jag skyndar mig att skrifva några rader. Jag vet, att man knappt orkar titta åt bref under de första tunga veckorna. Jag vet också, att hvad än en utomstående kan skrifva och säga, så finner det inget gensvar, ingen genklang hos den som mottar det.

(Brev 5 april 1916)

Efter Carl Wahlboms död flyttade så småningom Elin, hennes mor och hushållerskan Bengta till en annan lägenhet, inte långt från den där de tidigare hade bott. Thomasine Ehrenborg skrev till dem och lyckönskade till beslutet:

Bra glad blef jag att höra att Ni kommit från ovisshetens kval och nu skall hamna i höjden, det blifver lugnt och skönt, tänk att få slippa tänka på ambulatoriska hyresgäster, och kunna helt slå ihop butiken när man reser bort. Jag hoppas att Ni ej kommer att ångra detta edert beslut, mig tilltalar det mycket, hvad dig Hilda beträffar skadar det ej att kanske något magra under uppåtsträfvandet värre blir det med Elin ty hon har inget hull att afyttra.

Elin och Hilda fick så småningom flytta en gång till. De bodde tillsammans fram till Hildas död 1941.

Måleriet

Elin var konstnär och hade som sagt studerat måleri för Carl Wilhelmson på Valand i Göteborg, men i arkivet finns förvånansvärt få spår av hennes konstnärskap. Inga handlingar som rör hennes tid på Valand finns och knappt några tidningsurklipp som rör utställningar hon själv deltagit i, heller, bortsett från Kvinnlig konst och konsthantverk, anordnad av Husmodersföreningen i Kristianstad. Om det är hon själv eller någon annan som städat bort det vet vi inte.

I breven från vännerna förekommer i alla fall måleriet då och då. Ester Blendas bror, Frithiof Nordström skriver i ett brev 1917:

Och hur är det med färgerna på din palett? Vi ha än, dessvärre, ej fått skåda något ditt alster. Som vanligt säger du naturligtvis, alltid underskattande dig själv, att ingen skada är skedd, vilket vi dock för vår del ej vilja sätta riktig tro till, hur mycket man än i andra fall kan lita på dig. Att du kan rita en- flerpuckliga kameler ha vi ju svart på vitt på, men vi ha inte sett någon färglagd kamel och det torde väl dock vara din starkaste sida. Kom hit och måla av oss hela bunten.

Walter Hildburgh frågar ofta hur det går med måleriet. 1918 skriver han (översatt från engelskan):

Jag blev så glad att höra […] att du mådde bra och att du tyckte om ditt nya hem, och (bäst av allt) att du hade börjat måla igen och tyckte om det – det verkade ett tag som om din förlust hade fått dig att tappa all din tidigare smak för det.

Elin umgicks i konstnärskretsar, bl.a. med Kristianstadskonstnärerna Agda Holst och Emilia Lönblad. Einar Jolin gav henne teckningar som han har gjort på baksidan av cigarettpaket. En annan kulturpersonlighet som ingick i Elins vänkrets var författaren Ulla Bjerne. I sin ungdom hade hon ett förhållande med Nils Dardel. Han målade av henne, och det gjorde också Jolin, Holst och Isaac Grünewald. Bilderna visare en glad, självsäker kvinna, klädd i kostym, ibland med en pipa i munnen. 1922 gifte Ulla sig med den finländske läkaren Léon Biaudet, som hon kallade Ödlan, och flyttade till Lovisa i Finland. Att resa slutade hon inte med. Ulla skriver till Elin 1927:

I alla fall skulle det fröjda mitt hjärta, om jag skulle finna dig igen nästa vår stridande mot lössen på Place de Main. Roligast skulle det vara att få tag i en liten dubblett, som vi kunde dela och medan du målar, skriver jag. Ty något måste man göra – annars har man inte samma tillfredsställelse vid avnjutandet av Italianos salad och Chianti. På kvällen då träden slå ut, menar jag.

Tänk på saken och sök ordna det så, att vi ses igen igen nästa vår. Jag trivs förbannat bra med dig, ser du.

Den hjälpsamma vännen

Tjugo år senare, 1947, var det knapert i Finland efter kriget. Elin skickade mat och sådant som kunde sätta guldkant på tillvaron till sina vänner där. Ulla skrev och tackade.

Kära Bumbs! Ditt paket kan inte förliknas vid något annat än manna från himlen – så oväntat damp det ned. Och vilka tjusiga saker sen! Små kringlor till cocktailen, chocolad till ödlemunnen, som han kommer att öppna lik en fågel varje kväll, rök till min käft och socker för fan, ajovis [!] – ja, du förstår små småningom att vi stampar på samma ställe vad delikatesser beträffar, trots att ”kyttet” är fritt. Och tack din hedersprick för allt! Kommer du inte hit? Och blir längre än förra gången då du hade som eld i stjärten.

(Brev 10 maj 1947)

Elin verkar ha varit en person som gärna hjälpte till om hon kunde. När förre museichefen Thorsten Andersson flyttade till Kristianstad hjälpte hon honom i kontakterna med godsägarna runt staden. Hon tog sig an det ena och det andra. Bland annat försökte hon bistå Holger Hydén, forskare och son till hennes fars efterträdare. Han skrev och tackade henne.

Hjärtligt tack för brev och för Dina besvär angående fiskarna. Tänker använda dem för vissa kemiska undersökningar av nervsystemet, som ingår i ett led över åldrandet av nervsystemet, som jag håller på med. Tänkte undersöka dels unga, dels gamla karpar. De böra vara levande då jag tar hand om dem.

Elin ärvde sina föräldrar men också andra släktingar. I lägenheten på Nya Boulevarden lär sofforna ha stått på rad och man tog sig fram på smala gångar mellan möblerna. När hon dog donerade hon en stor del av sin kvarlåtenskap till museet, bland annat sitt dockskåp med badkar.

Vem var då Elin Wahlbom som person? Av de bevarade breven får man intrycket att hon kom bra överens med de flesta och passade in både i strikta, borgerliga salonger och i okonventionella konstnärskretsar. Men av handlingarna i Släkten Wahlboms arkiv är det svårt att få en tydlig bild av henne. Kanske någon av hennes vänners arkiv kan ge bättre svar?

Svartvit porträtt bild av en ung kvinna.

Elin Wahlbom

Svartvit porträtt bild av en ung kvinna.

Elin Wahlbom, 1916

Fem unga kvinnor på ett kallbadhus.

Snoppan, Elsa, fröken Rodhe, Stina och Elin, Marstrand 1902

Två kvinnor i en ateljé.

Elin Wahlbom i en ateljé tillsammans med en kollega.

Äldre kvinna i en trädgård.

En äldre Elin Wahlbom i en trädgård

Artikelförfattare

Ann-Sofie Lövqvist, arkivassistent